Första konserten där Plan Three var höjdpunkten igår. Efter en låång stund framför ratten. Men I am so me startade det hela bra även om publiken i Malung var seg. Crille har så skön röst. Ljudet var dåligt och Plan Three sjöng inte många gamla låtar, annars var allt kalas. Jag köpte deras skiva och Vendela en gul IASM-tshirt!

Konserten var ju helt enkelt underbar. Att den var gratis var inte heller helt fel. Att den var alldeles för kort var inte så oväntat. Förbandet var dock oväntat. Vi trodde han skulle slå sönder trummorna, det var synd att man knappt hörde sångaren för han var riktigt bra.

Frank öppnade med låtar från första plattan vilket var kalas eftersom att det är de jag kan bäst. Så jag stod och sjöng och log som en idiot. Kändes som om jag var den enda och det var inte mycket folk. Men oj så bra, och han har humor pojken. Den enda låten jag saknade var To Take You Home. Men man kan ju inte få allt.

Efter konserten snackade A ett långt tag med basisten så trummisen förbarmade sig över mig en stund. Det var gulligt gjort. Och jag fick röra Frank. Tihiiiiiii!

Efter en (evighets)lång väntan fick vi tillslut komma in i värmen på Fryshuset. Väl inne hann vi inte lämna in jackorna innan alla förbanden började. 4 st. Jisses, men de var tillsist klara. Men då var jag så trött att jag mest ville sitta ner. Men Paramore var riktigt bra live, precis som Ch trodde att de skulle vara. Och det var kalasbra även om det var för kort och jag var för trött för att orka hoppa omkring.

Underbart är kort som sagt. Väntetiden var dock ganska lång. Men jag hade en sjukt snygg tjej som sällskap så det gjorde ingenting alls. Jag försökte hitta en bild där man ser hur sexig Brian är, men det var svårt.

Lasse var fin, duktig och underbar. Tyvärr var han inte riktigt lika förtrollande som han brukar vara. Men han spelade Elegi och jag grät lite. Det var mest lugna låtar vilket var lite tråkigt, massa från nya skivan vilket iofs är helt logiskt men. Oh dom äldre är bättre. Men oh violinisterna <3
Jisses vad mycket känslor som bara ploppade upp.

Den sista Lasse-konserten på ett bra tag var sjukt fin. Malin lämnade mig innan, men det gjorde ingenting. Jag tillbringade halva konserten med att försöka gråta och sjunga samtidigt.
Förbandet var Kristoffer Hedberg, de var oväntat bra, lite Lasse-wannabees men skapligt klockrena textrader.

Har precis fått min Frank Turner-skiva. Shit vad det kommer bli repeat på den resten av kvällen. LOVE