Jaha, nu har jag tackat nej till Skottland. Jag har ändrat mig ungefär 175 gånger om dagen, inatt mådde jag skit för att jag skulle åka. Nu mår jag inte lika mycket skit, men fortfarande lite. Det är ju ett jobb, en chans, men å andra sidan är jag inte den bästa på att ta vara på mina chanser. Jag pallar inte heller att vara borta ett år från mina kompisar. Och knappt få prata med dom heller. Nej usch. Eller vill jag? Kan jag? Jag tror jag blir tokig på dethär. Jag vet INGENTING. Just nu vill jag helst bara göra saker som jag mår bra av. Ta det lite lugnt med utvecklingen. Jag menar, har jag inte tid på mig? Tja, vem vet om jag dör imorgon, det tror jag dock inte så. Fast tänk om jag aldrig får chansen igen? Då är det väl så. Jag överlever. Det känns bara som om att jag sviker pappa. Han vill att jag åker, men jag kan ju inte åka för hans skull. Eller kan jag? Alltså kära hjärtanes. Måste jag jämt vara så satans velig. Kan jag aldrig bara bestämma mig för något och att det är rätt. Måste jag jämt hålla på att analysera allting, hela tiden. It drives me crazy! Jag vill inte mer nu! Jag orkar verkligen inte. Varför kan jag inte bara lita på mig själv? Lita på att jag tar rätt beslut och att allt kommer bli bra. Inte vara så påverkad av vad alla andra tycker. Det är ju trots allt mig det handlar om. Inte dem. Andas Martina, ANDAS.

Funderar istället på om jag ska åka iväg på en liten språkkurs på Irland. I tre månader. Det är lite lagom länge tycker jag. Det klarar jag av. Ska bara se hur dyrt det blir.

Sofia ringde! Det var trevligt, ska träffa henne imorgon hade jag tänkt. Nu ska jag ringa Sara och höra om hon vill leka med mig. Sen ska jag ringa mormor.